Hur fungerar BRA-samtal i praktiken?

Modellen som öppnar upp för barns delaktighet

I en nyligen publicerad artikel; Enabling Children's participation: Putting the ‘good dialogues’ model into practice undersöker Maria Eriksson, professor i socialt arbete vid Marie Cederschiöld högskola, hur personal inom kommuner, landsting/regioner och idéburna organisationer utformar det praktiska arbetet utifrån s k BRA-samtal, Barns Rätt som Anhöriga, och fokus på dialog med barnet. Artikeln diskuterar också de sätt på vilka barns delaktighet kan undermineras samt behovet av vidare kunskapsutveckling.

Det växande intresset för barns delaktighet har lett till ett ökat behov av metoder att kommunicera med barn. Empirisk forskning om tillvägagångssätt att säkra barns deltagande i beslut som rör deras liv är dock begränsad. Ett exempel på en metod avsedd att möjliggöra barns delaktighet är BRA-samtal (Barns Rätt som Anhöriga). BRA-samtal är en modell utformad för att stödja personal i hur de kan gå tillväga när de uppmärksammar anhöriga barns rätt till information, råd och stöd. Modellen är framtagen med barns rättigheter i åtanke och idén om barn som kompetenta aktörer. I begreppet ”anhöriga barn” innefattas barn som har en förälder, eller annan vuxen som barnet bor med som har missbruksproblem, en psykisk sjukdom, psykisk funktionsnedsättning, en allvarlig fysisk sjukdom/skada eller som avlider.

I artikeln Enabling Children's participation: Putting the ‘good dialogues’ model into practice diskuterar professor Maria Eriksson hur BRA-samtal implementeras och används i kommunikationen med barn.

- Min analys av de inspelade BRA-samtalen visar att det går att använda modellen som den är tänkt, alltså så att samtalen i relativt hög grad styrs av barnen, berättar Maria. Det som är speciellt med den här modellen är att den öppnar för barnets delaktighet på speciella sätt, genom att informationen till barnen styrs av barnens frågor snarare än av vuxna som tror att de vet vad barnet behöver veta, och den kartläggning av barnets situation och behov av stöd som ingår i modellen ska utgå från barnets egen bedömning av vad som fungerar bra eller mindre bra. Utgångspunkten är alltså att barnet är någon som har kunskap och kan bedöma vad som är bra eller dåligt, och därmed får en mer jämlik relation till den vuxna i samtalet. Sedan finns det förstås variationer av hur det blir i praktiken, jag kunde se både att samtalsledarna använder flera olika tekniker för att bidra till en hög grad av delaktighet för barnet, och att samtalsledare i vissa delar undergräver barnets delaktighet. Sammantaget ser jag dock den här modellen som väldigt intressant att utforska vidare, för att skapa metodstöd till professionella när det gäller barns delaktighet.

Hela artikeln finns att läsa på https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/chso.12702

Sidinformation

Senast uppdaterad:
23 februari 2023