”Samskapande centralt i att översätta forskning till praktik”

Den 16-17 februari arrangerades Marie Cederschiöld-dagarna, ett samarbete mellan högskolan och dess ägare Ersta diakoni, Stora Sköndal, Stockholms sjukhem och Bräcke diakoni. En av föreläsarna var Maria Eriksson, professor vid Institutionen för socialvetenskap på Marie Cederschiöld högskola. Marias presentation är en del av forskningsprogrammet Sivin (Samordnade interventionssystem mot våld i nära relationer) som bedrivs vid Institutionen för socialvetenskap.

Hej Maria. Din programpunkt handlar om processen kring samskapande metodstöd, de roller som forskare och praktiker kan ta i processens olika faser. Varför behövs samskapande?

- Vi behöver arbeta med att översätta forskning till praktik och vi behöver hitta sätt att ”jämka ihop” olika kunskapsformer, säger Maria. Det behöver också finnas någon som driver den samskapande processen, det kan både vara någon från organisationen eller en forskare, det beror lite på vilken roll man väljer att ta. Det kan vara en socionom på socialtjänsten, en verksamhetsutvecklare på ett omsorgsboende eller någon som arbetar inom vården. Det handlar om att någon i verksamheten tar rollen som en slags översättare. Att man tar tillvara på det som praktikerna ser i sin vardag utifrån sina behov, och det en forskare kan bidra med; ett slags utifrån-perspektiv med utgångspunkt i vad som framkommit i andra studier. Att få ihop båda delarna.

Varför är det en utmaning att få ihop forskning och praktik?

- Det ser lite olika ut inom olika fält, men det finns ofta ett glapp, säger Maria. Inom socialt arbete har det varit ett mycket stort glapp, mycket för att det handlar om olika kunskapstraditioner. Det finns en stor skillnad på tex vården och välfärdsområdet. Den slags klinisk forskning som bedrivs inom vård och medicin har knappt funnits inom socialt arbete. Snarare har det funnits en tradition av att som forskare stå lite utanför och mer kritiskt betrakta det praktiska arbetet. Inte lika mycket har handlat om att pröva och utveckla metoder. När det gäller mitt arbetsområde, med särskilt fokus på myndighetsutövning och utredning, så ligger även det längre bort från det behandlingslika. Om socialjouren ska göra akuta bedömningar, tex vid en polisiär utryckningssituation som involverar våld, då är miljön inte särskilt kontrollerad och experimentlik. Hur gör man då randomiserade, kontrollerade studier? Förutsättningarna skiljer sig mycket beroende på vilket forskningssammanhang man befinner sig i. Det går att göra studier i akuta skeden, men området socialt arbete och dess akademiska ursprung har historiskt sett haft en tradition av att forskningen distanserar sig från praktiken. Grundforskning har länge värderats högre än tillämpad forskning, vilket har svängt på senare år. Inom fältet socialt arbete finns det mycket att göra just när det kommer till frågan om att få ihop forskning och praktik. Man kan välja att importera forskning från annat håll, eller så kan man utveckla en forskningsmetod från början. Och det är den processen jag kommer att prata om på Marie Cederschiöld-dagarna.