Vilka utmaningar finns för de som vårdar patienter smittade av corona?

Jane Österlind är prefekt och omvårdnadsforskare på Ersta Sköndal Bräcke högskola. Hon har 25 års erfarenhet som sjuksköterska och arbetade kliniskt under 80- och 90-talet när aidsepidemin slog till. I morse intervjuades hon i Morgon i P4 Stockholm, där hon fick dela med sig om känslor, farhågor och utmaningar man kan ha som sjuksköterska som vårdar coronasmittade patienter.

– Det finns alla utmaningar man kan tänka sig, dels att det är ett förhållandevis nytt virus, som man ännu vet ganska lite om. Min pontana känslan är att man tänker hur berör det mig? Hur påverkar det mig och hur påverkar det min familj? Samtidigt som huvuddelen av personalen drivs av viljan att göra skillnad för en annan människa och det är något man verkligen vill göra. Samtidigt hör vi många olika rapporter om ifall det finns eller inte finns skyddsutrustning. Hur ska man då skydda sig, vem ska skydda sig och på vilket sätt, säger Jane Österlind.

Hon berättar att man även kan få känslor av att inte räcka till, att man känner att man inte kan göra det goda som man faktiskt vill göra när man vårdar. Det kan man kanske inte alltid kan göra nu. Och att det kan väcka känslor av samvetsstress i de här situationerna när det är högt tempo och när det är pressat.

Reportern Lasse Persson undrar om hon kan jämföra corona med någon annan pandemi hon varit med om och Jane berättar att hon tänkt mycket på just den frågan. I första hand tänker hon på aidsepidemin och tiden innan det fanns bromsmedicin, den masspsykos det blev av befolkningen då. Då jobbade hon som sjuksköterska och säger att man då var misstänksam och blev stressad när man hade patient som var smittad. Skillnaden mot då är att alla som fick en diagnos dog, det gör man inte idag. Även om många kommer dö av corona så dör inte alla, många blir friska också. Det tänker hon att man måste komma ihåg.

– Jag tänker på den oro och stress man hade när man hade en patient som var smittad. Det tror jag att man kan känna idag också. Men jag brukar försöka tänka tvärtom, att det är en fördel att man vet om man ifall man vårdar en en person som bär på den här sjukdomen. För mörkertalet, de som vi inte vet har sjukdomen, är ju en större fara för oss själva för då har vi inte samma skyddsberedskap, säger Jane.

Hur är det här för de anhöriga?
– Jag tror att det är en oerhört svår situation. För man kan säga att det är att jämföra med, eller det går inte riktigt att jämföra, för det här är unikt i sitt slag och vi får hoppas att vi inte får vara med om det någon mer gång. Men jag tänker på personer som får en hjärtinfarkt, på personer som får en stroke, som blir oerhört sjuka, som har ett snabbt sjukdomsförlopp att det blir väldigt chockartat för de som finns runtomkring och som inte hinner med rent känslomässigt. Den stora skillnaden är att man har möjlighet att kunna vara nära, vilket man inte kan här eftersom det finns så mycket restriktioner med tanke på smitta och smittspridning, som gör att det blir extra sårbart, i en stund när man behöver verkligen få känna med hela sig att det här händer och sker just nu, så kan man inte vara nära. Både för egen del, men även för den som är sjuk, som också förstås är i en situation där den säkerligen känner att någonting händer som inte kommer att gå åt rätt håll, avslutar Jane Österlind.

Hör hela intervjun med Jane Österlind i P4 Radio Stockholm här. Den börjar cirka 1 timme och 18 minuter in i programmet.

(I inslaget nämns fel arbetsplats, rätt är Ersta Sköndal Bräcke högskola)