Viktoria Wallin har alltid haft ett stort intresse för mat och matlagning. Som sjuksköterska har hon på nära håll kunnat se hur mat och måltiders betydelse förändras vid livshotande sjukdom. Foto: Anders G Warne

"Det är ofta värdefullt för personer i utmanande situationer att få sina erfarenheter uppmärksammade”

– Viktoria Wallin Om sin forskning kring mat och måltider vid livshotande sjukdom

Viktoria Wallin, sjuksköterska, adjunkt och fil dr, har ett personligt intresse för mat och måltiders betydelse för människor. Genom sin kliniska erfarenhet av att arbeta med människor med livshotande sjukdom har hon på nära håll kunnat se hur matens betydelse kan förändras när livet förändras. Avhandlingen Mealtimes in palliative care contexts: Perspectives of patients, partners, and registered nurses handlar om hur vardagen upplevs när en person med ätsvårigheter vårdas hemma i livets slutskede.

Viktorias studier har baserats på intervjuer med patienter och närstående. Även sjuksköterskors perspektiv på mat och måltider i palliativ vård har studerats. Sedan avhandlingen publicerades i april 2022 har Viktorias arbete fått stor uppmärksamhet. Bland annat har tidningarna Vårdfokus, Tidningen Vi, Magasin Måltid och Sjuksköterskan rapporterat om Viktorias forskning.

Hej Viktoria.
Kan du berätta lite om din bakgrund och varför du valde att skriva din avhandling i ämnet måltider i palliativa vårdsammanhang?

Som sjuksköterska har jag i flera år arbetat kliniskt på Ersta sjukhus, och i mitt arbete mötte jag ofta personer som hade problem med att äta. Efter stora operationer fick patienterna inte äta och dricka vilket innebar att de inte fick i sig tillräckligt med kalorier och näringsämnen. Detta funderade jag på som nyfärdig sjuksköterska. Mitt intresse för ämnet uppmärksammades i verksamheten och jag fick börja arbeta deltid inriktat på nutrition och också möjlighet att vidareutbilda mig inom de kurser som fanns. Jag hade en klinisk erfarenhet och min nyfikenhet gjorde att jag ville fördjupa mig i ämnet. När jag skrev min magisteruppsats var det självklart att jag skulle skriva om nutrition. I mitt arbete mötte jag patienter och ibland även deras familjer och kunde förstå att det fanns en spänning och stress kring mat och måltider. Anhöriga kunde till exempel uttrycka sin oro för mig när patienten inte var närvarande. När Britt-Marie Ternstedt professor emeritus, fick anslag för att starta Palliativt forskningscentrum fick jag möjligheten att börja arbeta där. Det har varit fantastiskt att gå in i forskarvärlden med mitt tidigare intresseområde och fortsätta fördjupa mig. Det har varit lärorikt och intressant!

Vad hoppades du på att åstadkomma med din avhandling?

När jag tittade på den litteraturen som fanns, kunde jag se att det fanns en del skrivet om hur vårdpersonalen och de anhöriga såg på patienternas problem. Vi vet ju av erfarenhet att vi pratar olika om en närstående är närvarande. Man skyddar varandra och vill kanske inte prata om döden. Jag såg ett värde i att prata med patienterna enskilt. Det fanns inte så mycket tidigare gjord forskning, vilket egentligen är rätt absurt, att man inte pratar med dem det berör. När jag skulle gå vidare och göra litteraturöversikten för att se hur långt forskningen kommit, kunde jag konstatera att det inte fanns särskilt mycket ny forskning och att vi behövde göra mer. Det viktiga var att göra det utifrån patienternas perspektiv och inte vårdpersonalens. Som personal har man ju egna tankar om mat, hur vi borde äta osv. Och det behöver vi hålla i schack, dvs vad som är min vardag som vårdpersonal och vad som är patientens vardag.

Din avhandling består av en rad delstudier, bland annat intervjuer med patienter med livshotande sjukdom. Hur var din upplevelse av att intervjua dessa personer?

Det var jättespännande. Balansen kring hur man som forskare får svar på sina frågor samtidigt som man har det forskningsetiska med sig – att inte skada, att göra nytta, att balansera de olika delarna. Det var utmanande till en början då jag kunde känna ”vad har jag för rätt att störa dessa människor i den här svåra tiden i deras liv?” men jag blev stärkt av den litteraturen som finns, att det ofta är värdefullt för personer i utmanande situationer att få sina erfarenheter uppmärksammade. Att man gör nytta. Det var viktigt att samtalen styrdes av det som var betydelsefullt för patienten. Min uppgift var att ställa öppna frågor, ha stora öron, ställa följdfrågor och be om exempel och det blev ofta ganska långa intervjuer.

Det var ganska lätt att få både patienter, närstående och personal att delta och det ser jag som ett kvitto på att ämnet är viktigt. Samtalen har innehållit både skratt och tårar men när man sedan avrundar har jag också frågat studiedeltagarna hur det känns för dem. Ibland kan det finnas behov av extra stöd, vilket också är en del av den forskningsetiska planen, att man kan få möjlighet att prata med en sjukhuspräst, kurator eller liknande. En viktig poäng i sammanhanget är studiedeltagarnas upplevelse av att deras delaktighet bidrar i ett större perspektiv. Också det att intervjuerna skett på patientens spelplan.

Måltiden utgör ju en central roll i livet för oss människor och din avhandling tittar ju på måltidens roll och betydelse, både som något livsnödvändigt och som en social företeelse, vid svår livshotande sjukdom. Berätta lite om vad du kunde se i din forskning.

Även om vi redan innan visste att ”äta bör man, annars dör man” så fanns det en existentiell koppling som var väldigt stark och laddad, både för patienter och närstående. Jag trodde att ämnet kring mat och måltider var viktigt men det visade sig vara ännu viktigare. Om man lägger ihop allt, både patientperspektivet, närståendeperspektivet och sjuksköterskeperspektivet, så har det gett mig tankar om hur vi kan arbeta med våra samtal med patienter. Kan vi ställa mer öppna frågor? Hur närmar vi oss det som är betydelsefullt för just den här personen, när det kommer till mat och måltider? Är det viktigt att äta tillsammans eller är det för jobbigt just nu? Kanske längtar man efter vissa livsmedel, fast man inte kan äta dem. Som patient kan det betyda mycket att få den där lilla skvätten champagne, eller den där glassen man tycker mycket om, även om det kanske bara blir en liten mängd. Att ta bort stressen och idén om att det måste vara stora mängder och tungt kaloririk mat när man är sjuk. Det kanske inte alls fungerar när man befinner sig i livets slutskede. Både vad man kan och vill äta.

Flera av patienterna och deras närstående har efteråt uttryckt att de skulle önska mer samtal likt de som ställdes under intervjuerna; öppna frågor och större följsamhet. Som vårdpersonal tänker vi kanske att vi redan arbetar på det sättet, men vi kanske behöver göra det ännu mer? Kanske kan man vänta lite längre på svaren. Kanske kan tystnaden få vara där för att det eventuellt kommer något mer. Kanske ska vi inte vara för snabba till åtgärd. Som sjuksköterskor blir vi ofta ”hjälpnödiga”, men ibland kanske den bästa hjälpen är att bara lyssna.

Som en del i din metod intervjuade du också och närstående och vårdpersonal. Varför var det viktigt att även inkludera personer i patientens närhet?

Det är ofta en stor stress att stå bredvid ”orkanens öga”. Som närstående är man inte mitt i det, men man ser personen som har det svårt på nära håll. Ofta finns en önskan om att kunna göra mer, att kanske kunna byta plats med den som är sjuk, så stöd till närstående är väldigt viktigt och betonas särskilt inom den palliativa vården.

Utifrån din forskning, vilka behov ser du i den palliativa vården, när det kommer till måltider och mat? Vad kan man göra bättre?

Jag tror att ibland ska man våga vara lite kreativ och mer lekfull. Det är klart att det finns praktiska förutsättningar som påverkar vad som faktiskt kan göras, men har man till exempel en patient som är svårt sjuk och önskar fira midsommar med sin familj, fast det kanske är mitt i vintern, ja då kanske man kan försöka ordna det.

Upplägget med frukost, lunch, middag och en rad mellanmål kanske inte alls fungerar när man närmar sig livets slutskede. Maten har kanske helt andra betydelser då. Jag har ett exempel från mitt eget liv, när en närstående blev väldigt sjuk. Vi hade haft planer på att resa tillsammans men istället gjorde vi en matresa. På avdelningen där hon låg fick hon vid ett tillfälle panna cotta, vilket hon tyckte mycket om. Så då gjorde jag panna cotta och tog med mig bluetooth-högtalare som spelade italiensk smörsång och så googlade vi fram olika platser i Italien. Allt självklart utan någon tanke på nyttigheten i panna cottan, det var det hon gillade och också fick äta. Som vårdpersonal kan vi uppmuntra, vara kreativa och lekfulla. Allt går inte av praktiska skäl, men mycket går.

Hur ser närmaste tiden ut för dig nu? Vilka projekt arbetar du med framöver?

Jag arbetar bland annat som forskare i ett projekt som heter närstående.se som är ett webbaserat stöd för närstående. En del av det arbetet handlar just om mat och måltider vilket blir en fin fortsättning på det arbete jag hittills gjort. Sedan har jag också fått mindre anslag för två projekt varav det ena handlar om personer i hemlöshet och det andra om cancerrehabilitering. Sedan avhandlingen har jag även varit flitigt anlitad som föreläsare på konferenser och i olika utbildningar för undersköterskor, sjuksköterskor, dietister och läkare. Jag har mycket roligt arbete på gång!

Vill du komma i kontakt med Viktoria? Klicka här.

Artiklar för vidare läsning

https://www.vardfokus.se/nyheter/hennes-forskning-kan-ge-mersmak-i-den-palliativa-varden/

https://vi.se/artikel/s07Zkzoz-a0j2LRwp-61c3d

https://xn--sjukskterskan-nmb.com/att-bedriva-forskning/
https://www.lt.se/2022-02-27/hur-vill-man-ata-nar-doden-ar-nara--sodertaljebon-viktoria-jagar-svaren

https://www.magasinmaltid.se/mat-i-livets-slutskede/

http://www.e-magin.se/paper/nt3jrn9d/paper/3#/paper/nt3jrn9d/3

Foto: Anders G Warne

Sidinformation

Senast uppdaterad:
29 mars 2023